Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/384

— 380 —

På hoppet om sin måltid stödd.
Fläsk, det är sant, förbjuds af gamla Juda-lagen,
Men sen på predikstoln man talt sig tom i magen,
Är visst en menlös gris, väl brunstekt och väl gödd,
En ganska loflig del af Julefröjds-behagen.
Ur bädden hoppar han, förr’n väckarn ännu knäppt,
Gör opp en herrlig eld, tar fram hvad han behöfver,
Hoc est — sitt spett och sitt concept,
Och sticker grisen på, i det han läser öfver.
Nu ringes — fort peruken på;
Hvarefter, och sen han, med dagens fröjd i sinnet,
I hatten litet läst, till Jöns han ordar så:
”Vänd steken flitigt, Jöns. Lägg dervid fast på minnet,
Att aldrig låta spettet stå.
Ty, om den grisen bräns och korrar sig i skinnet,
Så blir ditt eget skinn det första jag skall flå.
För öfrigt, sjung din psalm, och tag dig väl tillvara,
Att du ej dessa flaskor rör;
Det är förgift. Man deraf dör,
Fast gjorde man ej mer än drog ut korken bara.”
Jöns var en lurk af dum natur;
Med bäfvan trodde han, och på en pall vid spisen
Tar han sin ferma positur,
Med handen vid sitt spett och ögat spändt på grisen.
Men sjunga, tänkte han, nog af i kyrkan sker.
Nu, som han sitter der, och midt i brasan ser,