Julgrisen.
En Prestman — jag tror mest att det i Lappland var.
Men att det var för lång tid sedan
Som denna händelse begaf sig der, emedan
Man Lappska Kyrkans fond sen då förbättrat har. —
Nu, att ej tiden fäfångt spilla
Med gissningar, så lefde här
En Prestman, som just ej predikade så illa,
Men som var ganska slät i pastoralier.
Hvad, äro, frågar ni, då pastorater der
Så usla? Hade han, i sådant sitt elände,
Ej ens två, tre, minst ett prebende?
Han hade ej en gång, godt folk, ett pastorat.
Han lefde der, jag skall ej ljuga,
Trångt, ogift, slätt betjent och ofta slätt i mat.
En säng, ett rankigt bord, en gryta, två, tre fat,
En lurk om femton år, som sopade hans stuga
Och som i spisen sof — se der hans hela stat.
Men lyckan dock en gång till Jul på honom tänkte
Med något större öfverflöd.
En grannfru, lika from som skrynklig, honom skänkte
Ett stycke välgödd gris, två goda flaskor mjöd.
Nu, mera glad än förr, han mötte Juledagen
