slag deraf. Det är på denna väg, om den följes, som det kan och skall blifva icke allenast jemförligt med andra, utan äfven till vissa delar öfverträffa dem. Men detta syftemål hinnes icke genom slafvisk hämtning af ett främmande, vare sig till språkarten, som icke kan härmas, eller till smaken, som i många afseenden beror af språkarten. Det kan blott nås genom uppmärksamhet på sitt eget språks särskilta lynne och fördelar, och genom en manligt fri utbildning deraf. Så har den engelska vitterheten blifvit en rival af den fransyska, och en rival, som i mer än ett afseende behållit företrädet. Så har sjelfva det fransyska språket uppväxt bredvid det yngre romerska, och har mognat till en egen art af förträfflighet, med hvilken detta sistnämnda i all sin skönhet icke kan jemföras. Visserligen gifves en allmän smak, gemensam med alla odlade folkslag; lagar, utan hvilkas åtlydnad någon särskilt författare väl kan göra sig berömd på en mörkare tid, men hvarförutan ingen nations språk eller vitterhet någonsin kunna vinna det klassiska värde, som de tre nyssnämdas. Emellertid hafva de ingendera bildat sig efter hvarandras enskilta lagar af smak eller språklynne. Man talar om mönster för efterföljd: se der, som jag tror, det af alla, som bäst förtjenar att framställas och öfvervägas.
