Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 37 —

Ingenting är i sanning mera qväfvande för den inhemska litteraturens tillväxt i ett land, än en främmande vitterhet, som i alla högre eller finare kretsar nästan uttränger moderspråket. Man förebär förgäfves, att smaken derigenom förädlas, efterdömen utbredas, täflan uppväckes. Det är nästan alltid fördomen för det främmande, som i dessa täflingar afgör företrädet; och äfven den bästa författare skall svårligen lyckas, att i en sådan nation skrifva på en gång för allmänheten och för det finare umgänget. Men i denna svårighet, eller rättare sagdt, i denna omöjlighet, hvilket val återstår? Utan tvifvel att skrifva för sin egen nation; att tala till dess tankegrad och sinnesart; att otvunget följa sitt eget språks lynne; att, med ett ord, hellre skapa en vitterhet åt sina egna landsmän, vore den ock till en början mindre fullkomlig, än att efter några få, knappast mer än halfsvenska läsares fordringar, tvinga sin skrifart till en onaturlig likhet af utländska efterdömen: efterdömen, alltid lättare att på sin egen väg upphinna, än att rädd och stel härmare fjät i fjät eftertrampa.

Jag är nemligen för min del öfvertygad, att hvart och ett språk har, likasom sin egen särskilta art, så äfven sin egen olika väg till fullkomligheten, och sina bestämda egenskaper för ett visst olika