Corneille, desse män, uppstigne ur hopen, för att blifva hofvens och nationernas läromästare, för att gifva åt tidehvarfven, att jag så må säga, förädlade sinnen, och åt lyckans högre värdigheter ett uttryck, dem anständigt? Äfven Voltaire fann ej samqvämsspråket på långt när sådant han lemnade det. Det är då visst, min Herre, att det högre umgänget icke alltid erkänner sina förbindelser emot snillets söner, hvilka det påstår sig skapa, smickrande sig att hafva gifvit dem, hvad det tvertom af dem emottagit. Det sanna snillet, tilläggom det, vill samla sig i lugnet och hvilan. Dessa odödliga arbeten, som upplyst, förbättrat, förtjusat tidehvarfven, dessa ljungeldar af snille, de enda kanske, som förtjena att bära detta namn, hafva ej alstrats bland sammanlefnadens lysande förströelser: de hafva nästan alla utgått ifrån den aflägsna hyddans stilla mörker. När en man, hvars egenskaper skulle hafva gifvit ryktbarhet åt hvad enslighet som gömt honom, vägrar sig åt författarens kallelse, lemnar behaget af snillets yrken, för att dela sig åt verlden och sammanlefnaden, är det en vinst som de göra, mera än en ära som han tillegnar sig. När språket och konsterna i saknad af hans biträde, som i dag, återfordra honom, är det en förening emellan det upphöjdare umgänget och vitterheten, för dem begge
