åtminstone lika nyttig, lika hedrande. Men det gifves ett yrke, låtom oss ej förgäta det, lika ämnadt att förädla samhället, och att bevara det ifrån att öfverdrifva sjelfva förädlingen: som på en gång upphöjer den lägre hopens begrepp och känslor, och emotstår hos de högre, så långt det kan emotstås, förderfvet af yppigare seders lättsinnighet: ett yrke som, utan den vådliga tonen af en bestraffning, ofta hållit taflan af den ädlaste moral strax invid utbrotten af de mäktigares laster, och utan att fela i skyldig aktning, drabbat med åtlöjets pilar alla stånds dårskaper. Detta yrke är skådeplatsens: uppfunnet af jordens välgörande snillen, skyddadt af dess visare regenter. Det är här, min Herre, som den belefvade verlden segrar genom en viss oumbärlighet. Man kan säga, att utan att vara dess lagstiftare, är hon till större delen ämnet för dess taflor. Behöfver jag nämna huru stor del denna konst utgör af tidehvarfvets odling? Flera af de öfriga vitterhetsslagen försvinna småningom ur sammanlefnaden; dettas behag tillväxer tillika med behofvet deraf. Hvadan sker likväl, att dess framgång hos oss föga kan jemföras med vår öfriga vitterhet? Den svenska dramaturgen finner uppmuntran, beskydd, smickrande belöning; men huru sällan finner han en sann granskares stadgade rättvisa, en upplyst
