Akademiens första helsning till Kellgrens efterträdare ännu föga kan vara annat, än ett rop af hennes uppväckta saknad.
Med hvilken ilande vinge ströfvar ej tiden öfver menniskor och menniskoverk! Under tolf försvundna år, sedan stiftelsen af denna Akademi, huru många förluster att beklaga! Återkallom ej här den största, den djupast sårande af alla — den af sjelfva dess Konungsliga Stiftare, skapare på en gång af hennes varelse, och af hennes första efterdömen. Jemförom ej våra enskilta sorgeämnen med folkslagens, verldens, tidehvarfvens. Men af tretton detta Samfunds förstkallade Ledamöter, se vi redan åtta rum intagna af nya. Det är sant, min Herre, Er anmärkning saknar ej sin grund: staten och kyrkan hade ägt längre än vi, mera än vi, de flesta af våra bortgångna Ledamöter. De hafva tyckts derigenom likasom mindre nära, mindre särskilt tillhöra vitterheten. Ett hemligt skonande öde syntes, intill Kellgrens afgång, vilja spara åtminstone sjelfva de grundpelare, hvarpå detta tempel i sin inrättning uppfördes. Ännu äga vi ibland oss, honom undantagen, desamma i språket, sången, vältaligheten, alltid förstnämda mästare, hvilka från början utgjorde likasom grundläggningen till denna stiftelse. Det är Kellgrens enda stora namn, som
