Visserligen har man aldrig med en sannare blygsamhet besutit en af thronerna i vitterheten. Om hans synbara företräde ej kunde undvika att stundom nertrycka den enskilta medelmåttan, ersatte han det på en annan sida dubbelt, genom den upphöjning han i allmänhet gaf åt författares yrke, och den större karakter hans manliga sinnesart liksom intryckte derpå. Man älskade vitterheten som ett slags förtrollningsland för inbillningen och känslorna: hos Kellgren blef hon snart en skola för samhällsvett och vigtiga sanningar. Orättvisan skilde ofta och gerna talangernas aktning från författarens: Kellgren visade sig, och hon tvangs att förena dem. Man kan tvifla, om hans snille förvärfvade åt hans person en större högaktning, än det sjelf lånade derifrån. Efterdöme i författares konst, fann man honom det äfven i behag och umgängsvishet. Såg man honom närmare, behöll han ännu samma rang i redbart sinnesvärde. Och de som intill förtrolig vänskap nalkats honom, skola tillstå, att aldrig känslans liflighet, drifven ända till qvinnoömhet, förenat sig i samma själ med den grad af manligt förnuft: en egenskap, som, att jag så må tala, egentligen utgjorde Kellgren, och var i hans skrifter ännu mera karakters- än snillekraft.
Skuggom ej denna tafla med litteraturens eviga
