Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 60 —

tillagdt drag, som skall säga hvad han var — äfven utom dessa. Ty äfven då han ej skref, upphörde ej hans inflytande.

Sällan, (om ett sådant uttryck finge här brukas) sällan lefde i något samhälle, ett omdöme, hvars blotta närvarelse medfört för smaken, vettet, sederna lika lyckliga verkningar. Det kunde sägas, att naturen i honom skänkt åt samhället en lefvande granskning. Han hade slutligen ej behöft sin penna. Det var nog, man visste att han fans. Dårskapen, flärden, osmakligheten flydde hans öga, och blott ett ord tillreds att undfalla hans skarpa urskillning, blott den hemliga inneslutna tanken i hans hufvud, var i den uppskrämda egenkärlekens föreställning en redan skottfärdig satir, inom hvars håll hon fruktade att framställa sig.

Man skall finna detta kall högt, denna ära afundsvärd. Också hos Kellgren voro de det verkligen. Utan motsägelse en af de utmärkta varelser, som naturen så sparsamt skickar att upphöja de allmänna sinneskrafterna, kände han hela värdigheten af sin kallelse — och lät känna den. Aktning för förnuftet, för smaken, för dem, som i deras tjenst uppoffra sig: se der hans fordran. Man gaf honom allt hvad hans egen förtjenst rättvisade; det var mer än hans blygsamhet begärde.