seklernas fornsökare, synes råda i detta närvarande. Äfven hos oss torde någon finna den allmänna ifvern för fornhäfdernas upplysning icke mer den samma, som då för 140 år sedan en Tungel och en Sparfvenfeldt skickades att ifrån Brabant ända till Italien, Spanien, Afrika uppsamla fornskrifter till våra häfder, och då 40,000 R:dr bestämdes till att återköpa från Danmark handlingar, hörande till vår historia. Förfallet af den äldre strängare lärdomen, vår tids otålighet vid mödosammare tankeämnen, ändteligen äfven ombytta föremål för nygirigheten eller kunskapsbegäret, må hafva bidragit härtill; men skulle jag fela, om jag räknade bland orsakerna äfven den småningom utspridda meningen om en viss fåfänglighet af dessa vidlyftiga undersökningar; en fördom, härledd från deras påstådda natur af dels omöjliga eller ovissa, dels med öfverdrift yrkade och merendels i sig sjelfva likgilltiga eller åtminstone föga vigtiga kunskaper.
Visserligen är detta omdöme till en del orättvist; men för att möta obilligheten, begynnom med att erkänna anledningen. Hörom alltså först vederparterna. Måhända skall jag här, såsom tolk af deras inkast, synas till någon del intagen af just den mening jag borde vederlägga. Mitt hopp är att följden skall frikänna mig.
