Herodot följer ett temligt antal grekiska och romerska historieskrifvare, som sträcker sig ända ner i medelåldern; men hvad äfven de äldre deribland kunnat veta om hela fornverlden, må dömmas af deras kunskaper om deras egen dåvarande. Man kan göra sig en gissning derom af Somnium Scipionis hos Cicero. Men det är här något mer, än blott gissning. Det synes vara öfvertygligen bevisadt, att man ur hela den Mosaiska perioden, ifrån Noach ända till Herodot, känner af hela Europa och det nordliga Asien, under en tid af omkring 1900 år, blott fjorton särskilta folk till deras namn, och intet enda till sin historia. Kännedomen af länder och folkslag utvidgades väl något deröfver hos sednare Greker och Romare, men deras folkhistoria kunde ej vara vidsträcktare än deras verldskunskap, och denna inneslöts till det mesta inom Rhen, Donau, Don och Tigris. Hvilka verldar af folk och länder, bortom Ural, säger en berömd historisk kritikus,[1] hvarom aldrig drömdes af någon grekisk, romersk eller byzantinsk häfdetecknare! Urkunderna till de första seklerna af sjelfva den romerska historien gingo förlorade i den galliska branden. Genom framgången af Cæsars vapen visste väl Romarne redan på hans tid något om Gallien, Spanien,
- ↑ Schlözer: Nordische Geschichte.
