Britannien, men om hela det öfriga Europa lefde de i nästan fullkomlig okunnighet, och osäkra rykten eller sällsamma sagor utgjorde nästan deras enda kunskaper. Emellertid är det ur deras skrifter, som vi till en begynnelse måste söka upplysning i sjelfva våra äldsta nordiska häfder: hvarifrån skulle vi eljest hämta den? Månne hos Grekerna? Men hvilka har man då samlat, vare sig hos de äldre, Herodotus och Plato, eller hos de sednare, Diodorus Siculus, Strabo och Ptolomæus? Våra öfriga historiska källor, inhemska eller främmande, äro ej ymnigare. Med afdrag af hvad den historiska kritiken förkastar eller misstänker hos en Jornandes, Warnefridus, Rimbertus, Theodoricus och Saxo, huru mycket återstår af deras skrifter till en pålitlig grund för vår äldre historia? Hos oss uppbrände Oden (påstår Torfæus) redan vid sin ankomst alla dokumenter, som han fann för sig. Arkivet var förmodligen ej stort. Andra bortfördes, till Island i 9:de och 13:de seklerna, enligt Messenius, Verelius och flera lärda män, eller förstördes då man vid Kristendomens början afskaffade runorna. Likväl fordras till sanningen häraf, att andra lärda män icke behålla segren, som påstå att inga runor då ännu voro gängse, utan att de blifvit först införda omkring denna tid.
