ställningar och latinska vändningar. Jag tror mig knappt göra anhängarne af denna skola orätt, om jag säger, att de diktade mera med förståndet än med hjärtat.
En afgjord förändring till det bättre inträdde med Guido Guinizelli från Bologna (omkr. 1230—1276), som skapade il dolce stil nuovo och som Dante själf (Sk. XXVI 97—99) kallar “fader för mig och mina mästare, som idkat ljufva, täcka kärlekssånger“. Förträffligt har ock Dante (Sk. XXIV 49—62) utmärkt skillnaden mellan båda skolorna i sitt samtal med Bonagiunta från Lucca, då han låter denne spörja om Dante är den som frambragt
“de nya verser, hvilka så begynna:
O I som veten hvad det är att älska“,
och han själf svarar, att
“jag är en som akt ger,
när kärlek inspirerar mig, och sjunger
så som han förestafvar i mitt inre“;
hvarpå Bonagiunta säger sig se hvad det var
“som hindrat mig, Notarien och Guittone
att nå den ljufva nya stil jag hörer.
Jag inser och förstår, hur edra pennor
i fjäten troget följa förestafvarn,
men så det säkert icke var med våra.“
Och, tillägger han,
“Och, om man än så noga ser på saken,
ej större skillnad syns på båda stilar.“
Och därvid han som ställd tillfreds teg stilla.
Denna sista terzin, som jag tolkar i öfverensstämmelse med den gamla Dante-kommentatoren Buti, är
