10
sig hafva varit väl förtrogen med deras diktning, hvilket äfven gäller Petrarca, som i fjärde sången af sin Trionfo d’Amore uppräknar en hel rad af dem. Det var emellertid vid kejsar Fredrik II:s lysande hof som trubadurernas sång hade vunnit den starkaste genklangen; där diktades de första verser på italienskt språk och där uppstod en siciliansk sångarskola med den provensalska till mönster icke blott i formen, utan äfven i valet af den chevalereska kärleken såsom sångens förnämsta ämne och innehåll.
Denna sångarskolas alster hälsades till en början med hänförelse öfverallt, där de blefvo kända, och en efterbildning efter dem kom därför på skilda ställen som en helt naturlig sak. Men med kejsarens död (1250) förstummades äfven sången vid hans hof, och å andra sidan synes man på några håll hafva kommit till insikt om, att kärleken, med den sinnliga uppfattning däraf som trubadurerna merendels haft, i längden blef ett magert ämne för sång. Så uppstod i mellersta Italien en öfvergångspoesi, som visserligen ännu besjöng kärleken, men ställde upp den på ett högre plan och därjämte mer än en gång tog religiösa och moraliska ämnen för sina sånger; ja, Guittone från Arezzo och Pannuccio från Pisa voro de första, som till Italiens städer och deras stormän riktade ädla ord, inspirerade af kärleken till fäderneslandet och till det goda. Dock har det anmärkts mot denna scuola dottrinale, som man kallat den, dels att hon emellanåt inlåter sig på ett starkt teoretiserande, som ej är särdeles poetiskt, dels att hon blir tråkig genom sin förkonstling och pretension, hvarjämte hennes alster öfverflöda af vrängda ord-
