öfver sin faders död, och till sist dör hon själf, den 19 juni 1290. Dessa händelser kunna synas obetydliga för utomstående, men för ett älskande hjärta har ju sådant, som på något vis står i samband med den älskade, en vikt och betydelse öfver allt annat.
Till de sju åren 1283—1290, d. v. s. Dantes 18:de till och med 25:te lefnadsår, höra således de flesta sångerna i V. N., och det är klart, att under en så pass lång tid och just vid denna ålder han måste så i ett som annat hänseende hafva genomgått en ganska stark utveckling. Detta visar sig också i dessa sånger: de äldsta skildra företrädesvis hans eget själstillstånd, och kännare vilja i dem ännu finna en viss anslutning till föregångarne. Men så skedde genombrottet, och det är verkligen rörande att läsa berättelsen om huru därvid tillgick: huru han en gång beslöt att hädanefter alltid taga till ämne för sin sång det som lände “la gentilissima“ till beröm, huru några ord liksom af sig själfva kommo på hans tunga och huru de blefvo begynnelseorden till den härliga canzonen
Donne, ch’avete intelletto d’amore,
som vil mera än någon annan af hans dikter bidrog att stadga hans unga skalderykte. Och, sedan uppslaget sålunda var gifvet, följde fortsättningen i samma anda.
När dessa sånger sedan samlades, fogades till dem en prosatext som kommentar till förklaring af deras tillblifvelse, och denna kommentar är på sätt och vis nästan märkvärdigare än den text den är ämnad att illustrera. Niotalet spelar redan från början en mycket
