18
låter oss veta, att i Florens lefde i Dantes yngre år en viss Folco Portinari, som jämte andra barn hade en dotter Beatrice eller Bice, och i hans den 15 januari 1288 upprättade testamente omnämnes denna Beatrice såsom varande gift med en bankir Simone de’Bardi. Af en trovärdig person, som hade känt henne och dessutom varit nära släkt med henne (möjligen hennes broder Manetto Portinari), har nu Boccaccio erfarit, att det varit denna Beatrice, som varit föremålet för Dantes svärmiska kärlek. Att han skulle ha älskat och besjungit en annan mans hustru kan näppeligen väcka någon öfverraskning, när man besinnar den tidens sätt: trubadurerna prisade alltid gifta kvinnor, och de italienska skalderna gjorde förmodligen på samma vis; ja, för en ung flicka skulle det sannolikt alldeles icke ha ländt till heder, utan snarare tvärtom, att finna sig besjungen i dikter, som spridits utom hemmet. Och härtill kommer, att ingen, icke ens Dante själf, någonsin har gifvit den ringaste antydning om, att Beatrice skulle hafva känt till, än mindre skulle hafva besvarat skaldens känslor.
Emellertid har man på somliga håll ansett sig icke kunna sätta tro till Boccaccio, hvilken såsom Dekameronens löslige, för att ej säga lösaktige, författare man ej velat taga för god såsom hemulsman för historiska uppgifter. Den förste, som ställde sig tvifvelaktig mot honom, var en skriftställare Mario Filelfo, som var född mer än 100 år efter Dantes död; men det är det ledsamma med honom, att öfverallt, där man kunnat kontrollera hans uppgifter, hafva de befunnits oriktiga, och på det hela taget synes hans verk
