Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

Beatrices första hälsning till hennes död, d. v. s. från 1283 till 1290, under syner och uppenbarelser, i tåreflöden, med att uppteckna på dagen hvad han drömt under natten, med monologer för sig själf, vemodig och alldeles dragande sig undan det borgerliga lifvet i Florens, som just då visade en så stark utveckling, kort sagdt att han under de kraftigaste och lifligaste åren af sitt lif, skulle hafva öfverlämnat sig åt en hysterisk sysslolöshet som slaf under en lidelse, den där skulle hafva varit sitt eget mål, och det ett så innehållslöst mål! Hela medeltidens metafysik om det kontemplativa lifvets öfverlägsenhet öfver det aktiva skulle ej rädda från åtlöje La Vita Nuovas förälskade Dante, tolkad efter bokstafven, d. v. s. annorlunda än hvad en kärleksbok icke blott från 13:de utan äfven från 14:de seklet (och Boccaccios Fiammetta är i detta hänseende maken till La Vita Nuova) bör tolkas.“

Lyckligtvis är det icke så illa ställdt, och i själfva La Vita Nuova innehålles en bekräftelse därå. Där förtäljes nämligen i nionde kapitlet, huru Dante “drog ut ur staden . . , och i yttre måtto var i sällskap med många andra”, o. s. v. Nå väl, herr Isidoro del Lungo har uppvisat, att i mångfaldiga offentliga och andra handlingar från den tiden och något senare de af Dante använda ordalagen brukats för att beteckna utryckning i fält; de hafva således då kunnat begripas af hvar man, och det har i dem icke legat något hemlighetsmakeri, utan det var för dåtida läsare af La Vita Nuova klart och uppenbart, att Dante på det ofvannämnda stället åsyftat sitt deltagande i någon krigisk expedition, troligen den som på försommaren 1289 företogs mot