till sluts gått gibellinerna emot, och orsaken därtill var väl i första rummet den, att, sedan Manfred stupat i slaget vid Benevento 1266 och Konradin två år senare lagt sitt hufvud under bödelsbilan på torget i Neapel samt med dem Hohenstaufernas ätt var utdöd på manssidan, det icke fanns någon personlig representant för gibellinernas ideal. Det låg därför i sakens natur, att, då de ändock fortforo som parti, andra orsaker därvidlag måste hafva inverkat. De voro kejserliga, så länge en kejsare fanns; men de voro därjämte aristokrater och i allmänhet väldiga jorddrottar med feodala traditioner, de där på sina starka, ofta befästade borgar öfvade stor makt och myndighet öfver kringliggande nejd; de hade därför i alla händelser ganska viktiga intressen att försvara. Och dessa intressen började att allt mera stå på spel gent emot städernas tilltagande betydelse genom industri och handel. Det är samma företeelse, som med längre eller kortare mellanrum upprepas på skilda håll i Europa: både the Commons i England och le tiers Etat i Frankrike hade vid detta laget ernått eller voro på väg att ernå politiska rättigheter. Det är medelklassens genombrott, som sträfvar att få något att säga i de samhällen, hvilkas tillvaro så väsentligt uppbäres al dess arbete och idoghet; det är de ofrälses kamp mot frälset, borgarnes strid mot “herrarna“, den till själfmedvetenhet vaknande demokratiens resning mot den gamla aristokratien. Man skulle kanske också kunna uttrycka det så, att det är börsen som vill göra sig gällande emot och öfver börden, och det är en strid som, fortsatt ända in i våra dagar, öfverallt har lyktats illa för de
