Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

30

rena gibellinerna, som ej velat kompromissa med sina motståndare.

Så gick det nu också i Florens. Som vi sett, hade gibellinerna såsom parti redan tidigt blifvit satta ur spelet, ehuru visserligen de ännu i det tysta hade åtskilliga anhängare och gelferna emellanåt kunde finna det för sig fördelaktigt att låta dem synas fruktansvärdare än de voro; men gelferna själfva hade genom framgången fått ett mod och öfvermod, som vid flera tillfällen väckte allmän förargelse och därför behöfde stäckas. Och det vardt stäckt, åtminstone till en viss grad. Redan 1266 hade nämligen gibellinerna, för att tillvinna sig en smula folkgunst, bredvid den förutvarande territoriella indelningen infört en annan i yrkesgillen (arti), som till en början voro sju större och fem mindre; dessa sköttes väl och tillvunno sig efterhand ett mycket stort anseende, så att 1282 de till och med kunde omdana stadens styrelse efter sitt sinne, och på det sätt att den uppdrogs åt sex priorer, som skulle inneha sitt ämbete två månader i sänder och för öfrigt kunde väljas utan åtskillnad bland småfolket och “de stora“, endast de voro köpmän eller yrkesmän. Det förhöll sig nämligen så, att äfven gelferna bland sig räknade många nobili och grandi, och genom detta stadgande blefvo de i någon mån tyglade, i det de, för att få politiskt inflytande, måste låta sig upptagas som medlemmar i ett af yrkesgillena. Men efter den ofvannämnda segern vid Campaldino kunde de icke längre styra sig, utan deras öfvermod utbröt i olidliga och ständigt upprepade våldsamheter, tills Giano della Bella, själf adelig men först och främst god medborgare, 1293