lyckades sätta en gräns därför genom sina såkallade Ordinamenti della Giustizia (rättsordningar). I dessa påbjöds, att ingen frälseman kunde få någon andel i styrelsen, hvilken förbehölls dem, som verkligen utöfvade något af yrkena, hvarje våldsdåd af en adelig emot ofrälse skulle strängt straffas, med konfiskation af egendom, mistning af ena handen, eller döden; mindre förbrytelser skulle umgällas med penningböter; om en adelig begick någon förbrytelse och rymde, skulle straffet utkräfvas af hans anhöriga; om å andra sidan någon ofrälse var uppstudsig mot styrelsen eller kränkte dess lagar, skulle sådana straffas genom att förklaras vara grandi, hvarigenom de uteslötos från styrelsen och utsattes för samma straff som de adliga. För att verkställa dessa förändringar, tillsattes en ny ämbetsman, Gonfaloniere di Giustizia (rättvisans banerherre), som ställdes vid priorernas sida och fick ett garde af tusen infanterister, hvilkas fana hade kommunens vapen, ett rödt kors i hvitt fält; denna styrka, som icke kunde kommenderas att tjänstgöra utanför staden, var förbunden att alltid stå till gonfalonierens förfogande för ordningens upprätthållande.
För dessa stränga och säkerligen af behofvet högst påkallade förordningar fick emellertid deras upphofsman klen tack: redan två år senare gick han i landsflykt, ovisst om dömd därtill, såsom Villani, eller frivilligt, såsom Machiavelli uppgifver. Men båda äro eniga i att ge Giano della Bella det bästa vitsord såsom en utmärkt lojal och hederlig man.
⁎
