34
Olyckligtvis var detta blott att bota ondt med sjufaldt värre. Ty till de nyss härofvan nämnda bråkiga släkterna hade nu kommit två andra, Cerchi och Donati, och dessa, som voro starka rivaler, upptogo Pistoja-fejden, så att man numera äfven i Florens fick in de båda partierna. De förra, rika uppkomlingar, men särdeles väl anskrifna hos folket för hjälpsamhet och humanitet, slöto sig med Viero de’ Cerchi i spetsen till de Hvita, medan de senare, jämförelsevis fattiga, men af gammal adel och i många stycken visst icke bättre än den gammalgibellinska aristokratien, hade under ledning af Corso Donati tagit de Svartas parti. Våldsamheter och slagsmål hade redan förut förekommit mellan medlemmar af de båda släkterna, och på kvällen den 1 maj 1300 utbröt det första blodiga uppträdet mellan de Hvita och de Svarta, som sedan följdes af krakel och skärmytslingar, så ofta det bar till.
Det är klart, att så kunde det icke få fortgå och att stadens styrande män måste vidtaga kraftiga åtgärder för att stäfja ett ofog, som hotade att alldeles upprifva samhället. Till följd häraf beslöto priorerna på själfva midsommardagen 1300 att förvisa de värsta brushufvudena ur staden, och det fogade sig så, att Guido Cavalcanti var en af dem och att således Dante, som nyss tillträdt sitt priorat, nödgades vara med om att fördrifva en man, som han satte så synnerligen högt, som han kallade “sin förste vän“ och åt hvilken han tillägnat La Vita Nuova. Och dubbelt hårdt måste detta hafva känts, då det ohälsosamma klimatet i Sarzana, som anvisats de Hvita till uppehållsort, ådrog Guido en sjukdom, som, fastän han då redan fått åter-
