vända till Florens, ändade hans lif den 28 (eller 29) augusti samma år.
⁎
Ryktet om de florentinska gelfernas splittring i
två partier tyckes hafva spridt sig med en fart som
eld i blånor; åtminstone vardt hans helighet Bonifacius
VIII tidigt underrättad därom. Det var densamme
Bonifacius, som efter sin död fick det eftermälet, att
han kommit till påfvevärdigheten som en räf, regerat
som ett lejon och dött som en hund; han var nu öfver
åttio år, men fullföljde med kraft sina frejdade
företrädare Gregorius VII:s och Innocentius III:s maktlystna
politik och hade nu till närmaste mål att underlägga
sig Toskana. Att gå fram med våld syntes honom ej
lämpligt, men som fredsmäklare kunde han möjligen
komma åt att fiska i grumligt vatten. Som de Hvita
sutto vid makten och just hade anhållit om hans
medling, beställde han till sig deras främste man Vieri dei
Cerchi och förmanade honom att lefva i fred med det
andra partiet, lofvande honom, om han det gjorde, guld
och gröna skogar, men Vieri svarade kort, att han icke
hade ofred med någon. Af egen drift och, som det
synes, äfven påverkad af de Svarta, höll påfven sig då
till det gamla sittet att skicka en kardinal till Florens
för att stifta fred. Kardinalen var Matteo d’Acquasparta;
men, som han ej kunde hitta på något bättre
råd, än att föreslå, att priorerna skulle tillsättas med
lottning i stället för med val, så vardt detta icke
antaget, och kardinalen höll sig då också till det gamla
