40
försörjde hon med dess afkastning tämligen knappt sig själf och hans små barn“. Så att verklig nöd har väl den i Florens kvarlefvande familjen icke behöft lida.
Men så fick Dante själf så mycket hårdare pröfva på all landsflyktens bitterhet, och hur djupt han kände den, framgår ur ett och annat ställe i hans skrifter. Så heter det uti Il Convivio I 3: “Eftersom det behagade invånarna i Roms sköna och frejdade dotter Florens att utkasta mig ur hennes ljufva sköte, — i hvilket jag var född och fostrad ända till mitt lifs höjdpunkt och vid hvilket med deras goda minne jag af allt hjärta åstundar att få hvila min trötta ande och afsluta den tid, som mig är beskärd, — har jag som en främling och snart sagdt tiggande genomvandrat nästan alla de trakter, till hvilka detta vårt språk sträcker sig, mot min vilja visande ödets slag, hvilket ofta plägar med orätt tillskrifvas den slagne. Jag har försann varit en farkost utan segel och styre, drifven till skilda hamnar och flodmynningar och stränder af den torra vind, som för med sig den smärtsamma fattigdomen. Och jag har synts usel i mångas ögon, de där tilläfventyrs för något mitt ryktes skull hade tänkt sig mig på annat vis, och inför dem icke blott förnedrades min person, men hvarje arbete, så gjordt som ämnadt att göras, fick ett ringare värde.“ Och i Par. XVII, där skalden låter sin stamfader Cacciaguida förutsäga sig de vedervärdigheter, som han vid sångens författande såväl kände af erfarenheten, säges det bland annat, v. 58—69.
Hur salt det smakar andras bröd att äta
du skall få röna, och hur tungt man vandrar
