den vägen upp- och nedför andras trappor.
Men värsta bördan för din rygg skall blifva
umgänget med de dåliga och dumma,
med hvilka du skall dela olycksöde
och som blott otack, galenskap och ondska
dig skola visa; kort därefter skall dock
det sällskapet, ej du, få blodig panna.
Fäaktigheten skall i deras framfärd
så tydligt visa sig, att det din ära
blir att blott med dig själf parti ha bildat.
Dessa verser äro upplysande äfven däruti, att de gifva oss en inblick i Dantes ställning till sina olyckskamrater. Alla voro de gelfer, d. v. s. principiellt påfvens män, och nu hade han indock utlämnat dem åt Karl af Valois till den behandling, som drifvit dem från hus och hem, ehuru så till vida lyckligare än många deras vänner och fränder, att de kommit därifrån med lifvet. Hvad var då naturligare än att de sällade sig till andra sina landsmän i utlandet, de där ock hade på sin tid blifvit fördrifna, alltså till gibellinerna? Men de tyckas hafva varit hvad man kallar ett “blandadt sällskap“ och därtill illa anförda, så att, när de 1304 gjorde ett försök att med våld intränga i Florens, de tillbakaslogos med blodig panna, som Dante säger. Då hade han emellertid redan skilt sig från dem och “bildat parti blott med sig själf“, hvilket med andra ord torde betyda, att han blifvit en fullkomlig enstöring.
⁎
På några ställen i sin Commedia ägnar Dante en
tacksamhetsgärd åt personer, som visat honom gästfri-
