i Avignon, så att omständigheterna tycktes knappt kunna vara gynnsammare. Full af hänförelse skref också Dante någon gång mellan september 1310 och januari 1311 till “alla och enhvar af Italiens konungar och senatorerna i den ärevördiga staden (Rom), så ock hertigarna, markiserna, grefvarna och folken“ ett upprop, som börjar med hälsningsorden: “Se nu är den behagliga tiden“ och däri han på det varmaste uppmanar dem att hylla Henrik. Ett bref skref han ock, den 31 mars 1311, till sina landsmän, men hållet i en helt annan anda, ty det var ett det argaste bannbref, såsom det syntes redan af utanskriften, som var ställd till “Sceleratissimis Florentinis intrinsecus“, och i en skrifvelse af den 16 april s. å. till kejsaren själf uppmanar han denne att först och främst krossa den huggormen Florens såsom roten och upphofvet till alla Italiens olyckor. Man kan efter detta icke förtänka de goda Florentinarna, att, när den 2 därpå följande september ett pardonsplakat utfärdades för en mängd andra florentinska biltoge, de namneligen undantogo Dante.
Honom har detta sannolikt bekymrat föga, ty han hade ju sin kejsare, som väl förr eller senare skulle få bukt med de morska Florentinarna och bringa dem till förnuft. Och kejsar Henrik omtalas hafva varit en mycket ädel man, till hvilken man kunde hysa godt förtroende; men ack! en för tidig död bortryckte honom i blomman af hans ålder redan den 24 augusti 1313, och därmed lågo alla Dantes ljusa förhoppningar grusade, hans fasta tillförsikt om bättre tider alldeles slagen till marken. Därefter synes han också hafva resignerat och hållit sig främmande för alla “politische
