44
Umtriebe“ gent emot den florentinska republiken. Men den glömde icke honom: åren 1314 och 1315 hade gibellinerna under anförande af Uguccione della Faggiuola haft några framgångar, i det de intagit Lucca och i slaget vid Monte Catini tillfogat gelferna ett fullständigt nederlag, och, ehuru det icke är veterligt att Dante personligen deltagit i dessa härfärder, vardt dock följden den, att den 6 november 1315 en sista dom afkunnades, genom hvilken icke blott Dante själf, utan äfven hans söner dömdes till halshuggning, i fall de blefve infångade. Hvad sönerna hade förbrutit är obekant; men arten hade måhända börjat röjas hos de unga, de voro Dantes söner, och de styrande i Florens resonerade väl som så, att “af djäfla ägg, bli djäfla ungar“, och då vore det bättre att förekomma än förekommas.
Redan följande året 1316 proklamerades likväl en amnesti och medgafs åt de landsförvista att få återvända till Florens, dock under vissa förnedrande villkor, nämligen att erlägga böter och stå uppenbar kyrkoplikt i Dantes “sköna San Giovanni“. Många lära hafva begagnat sig af tillåtelsen, men Dante för sin del afvisade den med förakt och skref till en vän i Florens: “Är då detta det ärofulla sätt, på hvilket Dante Alighieri återkallas till sin fädernestad efter nära femtonårig landsflykt? Har hans för hvar man öppendagliga oskuld förtjänat detta? eller hans oaflåtliga svett och möda med studier? … Nej detta är icke en väg för mig att återvända till fädernestaden; men, kan af eder eller låt vara af andra en annan upptäckas, som icke förringar Dantes heder och ära, då skall jag
