46
allvarlig och blid; alltid klädd i ärbara plagg af en sådan dräkt, som anstod hans mogna ålder; han hade ett långlagdt ansikte med örnnäsa och snarare stora än små ögon, stora käkar, och underläppen sköt framom öfverläppen; hyn var mörk, och hår och skägg tätt, svart och krusigt, och alltid var hans uppsyn vemodig och tankfull. Däraf hände det en dag i Verona, — då hans arbeten och i synnerhet den delen af hans Commedia, som han kallar Helvetet, redan öfverallt omtalades af ryktet och han själf var känd af många både män och kvinnor, — att, när han gick förbi en port, där flera kvinnor sutto, en af dem sakta, men dock ej så sakta att hon icke hördes af honom och hans sällskap, sade till de andra kvinnorna: “ser ni den där, som far till helvetet och kommer tillbaka, när han vill, och har hälsningar hit upp ifrån dem, som äro därnere?“ Henne svarade då en af de andra i all oskuld: “du säger nog sant; ser du inte, hur svart han är i skägget och mörkhyllt af hettan och röken därnere?“ Dessa ord hörde han sägas bakom sig och, då han märkte att de kommo af kvinnfolkens rena öfvertygelse, behagade det honom och, liksom belåten med att de hyste en sådan mening, gick han småleende vidare. — I mat och dryck var han ytterst måttlig, såväl i att förtära dem på bestämda timmar som i att icke öfverskrida det nödvändiga, och aldrig var han någon frossare i någotdera. Läckra rätter prisade han, men åt oftast af de enkla och klandrade högligen dem, som lägga en stor del af sin sträfvan i att skaffa sig utsökta saker och låta tillreda dem på det omsorgsfullaste, försäkrande, att sådana icke äta för att lefva,
