Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
45

taga den med ingalunda tröga steg. Kan åter jag ej på en sådan väg komma till Florens, så kommer jag aldrig dit. Hvad! Kan jag ej öfverallt betrakta solen och stjärnorna? Kan jag ej öfverallt under himmelens fäste betrakta de härligaste sanningar utan att förut göra mig till en stackare, ja rent ärelös inför folket och staden Florens? Dagligt bröd skall ändock ej tryta mig.“

Sina sista år tillbragte Dante i Ravenna, dit han inbjudits af Guido Novello da Polenta, en brorson till Francesca da Rimini, och där han hade hos sig två af sina barn, sonen Pietro och dottern Beatrice. På våren 1321 sände honom Guido i ett diplomatiskt värf till Venedig, där han synes hafva insjuknat; efter sin återkomst till Ravenna vardt han sämre och dog den 14 september (enligt Boccaccio, hvaremot de flesta handskrifter af Villani hafva juli). I Ravenna begrofs han ock, och där hvila ännu hans ben, trots alla försök af en fanatisk kardinal att få dem brända och af Florentinarna att återbörda dem till hans fädernestad, som behandlade honom så hårdt, medan han lefde, och ärat honom så högt efter döden.


⁎              ⁎


Om Dantes personlighet lämnar Boccaccio rätt noggranna uppgifter, som i jämförliga punkter öfverensstämma med Villanis och dem han antagligen har fått från fullt tillförlitligt håll. “Dante var“, säger han, “af medelmåttig längd och, när han hunnit till mogen ålder, gick han något krokig och hans hållning var