Men, torde någon fråga, hur kan det då komma sig, att med en sådan stark förkärlek för modersmålet, Dante själf ändock har, äfven han, skrifvit böcker på latin? Saken är emellertid enkel nog, när man ser närmare på den: det var den lärda världen, som Dante ville vinna för de åsikter han uttalade i De Monarchia och De vulgari Eloquentia, därför var det då lämpligt att skrifva på de lärdas språk, och under de närmaste 400 åren var detta ännu latinet.
I De Monarchia, som är indelad i tre böcker, häfdar författaren med styrka den världsliga och den andliga maktens fullständiga oberoende af hvarandra, så att kejsare och påfve hafva hvar sin verksamhetssfär sig anvisad, i hvilken ingen inblandning af den andre är berättigad. Påfven leder människosläktet, i öfverensstämmelse med uppenbarelsen, till evig salighet; kejsaren leder det, i öfverensstämmelse med filosofien, till jordisk lycka. Det var slutsumman af den erfarenhet, som ett skiftesrikt lif hade gifvit honom, och Dante kom således, kan man säga, att trots sitt gelfiska blod teoretiskt stå på samma ståndpunkt som gibellinorna, men detta innebar ej att han eljes skulle sympatisera med dem eller blunda för deras förvända sätt att omsätta sina idéer i det praktiska. Kejsaren skulle vara det universella öfverhufvudet och han skulle öfva sitt höga kall såsom den allminnelige fredsstiftaren, under hvilkens mäktiga hägn de enskilda staterna finge fritt utveckla sig hvar efter sitt kynne, och en naturlig följd vore då, äfven om Dante icke direkt utsäger den, att Florens allt framgent kunde behålla sitt republikanska statsskick och sin inre själfstyrelse. Denna
