52
tillika den verkligen ganska öfverraskande underrättelsen, att “questa donna gentilissima Filosofia“ är “la donna gentile“ eller “pietosa“ i La Vita Nuova. Men denna satt och tittade ut genom ett fönster, hvilket filosofien näppeligen brukar göra, och alla tecken, icke minst den här ofvan (sid. 21) anförda själfbekännelse-sonetten, tyda på, att hon då åtminstone icke var någon blott symbol, utan en verklig kvinna i kött och blod lika väl som Beatrice. Det ser nästan ut, som om Dante längre fram i tiden skulle hafva känt sig smått generad af donna gentile-episoden och sökt att på detta sätt öfverskyla den genom att ge den en ursprungligen för densamma alldeles främmande betydelse. Kanske har han ock lyckats intala sig, att så verkligen hade förhållit sig, ty man tror gärna det man själf önskar att tro.
Långt viktigare är omellertid hvad Dante har att säga om sitt modersmål, hvars talan han i första boken för på ett så öfvertygande och entusiastiskt sätt, att man blott kan förundra sig öfver, att ett halft sekel senare Petrarca ännu kunde tro sin egentliga skaldeära ligga i denna på latin författade Africa, som numera icke läses af en bland de tusen, som med förtjusning lyssna till hans italienska sånger. I detta, som i åtskilligt annat, var således Dante en väldig banbrytare, och just genom sitt Convivio har han till fullo bevisat, att i en skicklig hand italienskan redan då var ett förträffligt verktyg för att uttrycka till och med så rent abstrakta saker som dem, hvilka han där företrädesvis framställer.
⁎
