tillträde till att begynna vandringen uppför berget. Väntetiden blir trettiofaldt så stor som den försummade tiden, men kan förkortas genom andras böner och förböner.
Vid sin ankomst mottagas Vergilius och Dante af Kato den yngre, som är satt till ett slags uppsyningsman vid bergets fot, förmodligen på grund af den ställning Vergilius gifvit honom i Eneiden. Sedan Dante på hans anvisning underkastats den förberedelse, som kan göra honom skicklig att bestiga berget, anländer från Tiberstranden ett fartyg, som styres af en ängel och från hvilken många själar landstiga; bland dem befinner sig hans ungdomsvän Casella, som satt musik till flera af hans sånger och nu föredrager en af dem med sådant behag, att själarna glömma sig kvar och få bannor af Kato för sitt onyttiga dröjsmål. Om en stund träffas konung Manfred af Neapel, som förtäljer sina sista stunder på jorden och huru han dött bannlyst af påfven: “dock prästers bann Guds kärlek ej förtager“, — ett yttrande så frimodigt, att det väl kunde hafva ådragit skalden själf samma öde. Denne möter mångfaldiga andra själar, bekanta och obekanta, som bedja honom att mana godt för dem hos de efterlefvande; till slut anträffas Sordello från Mantua, och on scen af den hjärtligaste hänförelse uppstår, när han får veta hvem Vergilius är. Sordello åtföljer dem sedan till en dal, där en mängd furstar från den nyare tiden äro lägrade, hvilka han utpekar, redogörande för deras eftermäle. Här inslumrar Dante och föres under sömnen af den heliga Lucia upp till den egentliga skärseldens port, där den vaktande ängeln, efter
