af de sju, hvarmed hans panna märktes vid inträdet i det egentliga Purgatoriet, men han har blott spatserat igenom dessa kretsar och man kan icke se, att han i någon enda af dem gjort något slags bot, varit underkastad några slags plågor. Det är först i den öfversta kretsen, där det gäller att renas för sinnlig kärlek, som han får bestå ett eldprof, för hvilket han till en början ryggar tillbaka, men som en blott hänvisning af Vergilius är tillräcklig att förmå honom att genomgå, då denne beder honom betänka, att endast denna eld numera skiljer honom från Beatrice. Skulle man häraf vilja draga någon slutsats om hvilken synd Dante själf erkänt som sin skötesynd, så får on sådan slutsats en bestämd bekräftelse af Boccaccio.
Då nu alla kretsarna äro genomgångna, nedligger Vergilius sitt mandat: han representerar det mänskliga förståndet, och det har kommit till den gräns, utöfver hvilken det ej kan gå, ty det som hädanefter möter är sådant, som öfvergår allt förstånd. Han försvinner därför något längre fram alldeles obemärkt, men in så länge lustvandrar Dante tillsammans med sina båda följeslagar i det jordiska paradiset, på tröskeln till himlen; innan han kan uppstiga till de saliga, måste dock tydligen en annan ledare anskaffas, som har fritt tillträde till de heligas samfund och till Gudomen själf. “Detta, säger Butler, kan endast vara kunskap undervisad af tro eller, såsom vi för korthets skull kunna säga, teologien, icke i betydelse af en formell vetenskap, utan af en som kommer mycket nära till hvad Aristoteles kallar Theoria eller betraktelse. Från vissa uttryck i poemets första sånger är det klart,
