Sida:Lidforss Dante 1907.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

66

att Dante betraktade sin ungdoms älskade såsom symboliserande denna Theoria och såsom på något särskildt sätt betrodd med uppdraget att rädda honom från andlig undergång … Vid sitt inträde åtföljes hon af en procession, hvars deltagare föreställa bibelns böcker, de sju dygderna och den heliges Andes gåfvor, medan vagnen, på hvilken hon färdas och som själf betecknar Kyrkan, drages af en grip, i hvilken vi ej kunna annat än se en symbol af den andra personen i Treenigheten. Om man invänder, att Dantes frälsning är en ringa sak för att sätta ett så häpnadsväckande maskineri i rörelse, kunna vi svara, att först och främst hans egen frälsning ej bör synas oviktig för honom själf, och därnäst, hvilket väger mera, att Dante här är icke mindre symbolisk än Beatrice eller Vergilius eller den mystiske Gripen. Han är den typiska människosjälen; hans erfarenheter, hans strider, hang sträfvanden att frigöra sig från världens snaror och från köttet äro välkända drag i de allraflesta kristnas andliga historia. Det underbara skådespel, som här beskrifves, bör alltså betraktas såsom afsedt icke för honom ensam, utan för hela kristenheten i hans person.“

Utan att här fördjupa oss i all denna mystik, må det vara nog att tillägga, att hela allegorien är ända in i de minsta detaljer så mästerligt genomförd, att den ej kan annat än väcka en allt större beundran för hvar gång man gör sig mödan att söka intränga i den. Hvad Dante själf beträffar, har hans första sammanträffande med Beatrice i början en så pass realistisk hållning, att man nästan tycker sig ha att göra med en af sina starka känslor djupt upprörd jordisk kvinna: