sin första hustru Bella sonen Dante, och i det senare äktenskapet med Lapa de’Cialuffi en son Francesco och en dotter Lapa; själf har han dött efter 1274, men före 1283.
Dante vardt således tidigt moderlös och ännu i ganska ung ålder, 9—18 år, äfven faderlös. Måhända har faderns dödsfall till och med inträffat ganska snart efter 1274, ty man finner ingenstädes i Dantes skrifter en enda rad, som tolkar ett minne af föräldrarna eller af barndomshemmet. Huru under sådana förhållanden hans uppväxttid kan ha förflutit, är svårt att säga; men det torde icke vara alltför vågadt att antaga, att under detta skede, som alltid är så högst betydelsefullt för ynglingens utveckling, Dantes karaktär har fått det drag af en viss inbundenhet och otillgänglighet, som synes hafva varit utmärkande för honom. Å andra sidan måste han säkert hafva användt dessa år till att lägga en stark grund för lärda studier, ty det skulle ha varit omöjligt för en man, som under hela senare delen af sitt lif var på flyktig fot och allt emellanåt sysselsatt med politiska angelägenheter, att på några få år hafva inhämtat den universella bildning, hvarom hans arbeten bära ett så lysande vittnesbörd och som i själfva verket omfattade hela den tidens vetande. Han måste också redan tidigt hafva blifvit erkänd som i en ung man af stor förmåga. Hans förtrolighet med den gamle statsmannen Brunetto Latini, (H, XV 23—120) som dog 1294, och hans vänskap med den unge konungen af Ungern, Karl Martel, som var i Florens samma och det följande året (Par. VIII 31—IX 10), äro tillräckliga att bevisa detta. Hvarken Brunetto,
