8
den lärdaste man på sin tid i Florens, och som man nu skulle säga, äfven en världsman, ej heller en furste, som om han hade fått lefva, skulle hafva varit en af Europas most betydande personligheter, skulle väl med sin vänskap hafva hedrat en ung man om tjugunio år, som ej var af högsta börd, så framt han icke redan hade gjort sig bemärkt för intellektuell öfverlägsenhet.
Detta anseende hade han emellertid långt tidigare vunnit genom sina lyriska dikter, särskildt dem, som samlade och förenade till ett helt utgöra stommen till den underbara kärleksbok, den skalden själf kallade La Vita nuova. Men för att kunna rätt uppskatta detta verk, bör man sätta in det till jämförelse i dess omgifning af samtida diktning, och vi skola därför taga en hastig öfverblick af denna, sådan hon gestaltat sig i 1200-talets Italien.
⁎
När de romanska språken hade vuxit till sig så,
att de började kunna användas äfven af poesien, —
något som Dante anser hafva inträffat hundrafemtio
år före hans tid, d. v. s. ungefär i början af 1100-talet,
— då kom i Syd-Frankrike lyriken till makalös blomstring.
Trubadurer kallades sångarne, den glada vetenskapen
deras sångkonst, och de sjöngo, som skalder
alltid hafva sjungit, om hvad de drömde i ungdomens
vår. Olyckligtvis har man numera i behåll endast en
tjugondedel af denna poesi, men man har kunnat uppgöra
en lista på ej färre än 400 trubadurer, som alla
på sin tid ägde en större eller mindre ryktbarhet.
“Hela Södern sjöng; hela Södern var passionerad för
