Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
29
LILJA
erkänna må, att Din godhet fått nå mig!
Bönsänkta hjärtat bringa Ditt rena
blod och kött, som Du fått af Din Moder,
ljufvaste vägkost på leden ur lifvet,
lösande anden ur köttsliga banden!

84. Det jag rädes, att svårt skall svida
samvetets trakt, som i skälfning bragtes
sönderbrusten, då synderna dristat
sig till egendom hjärtat viga,
och att den mörka fiendeflocken
framrusa skall, under tjut församlad,
redo befunnen att bryta och bränna,
bita, kvälja, sarga och slita.

85. Är det Din vilja, o Drotten dyre,
djäflars skara så nådig att vara,
att de min ande misshandla månde?
Mārjas Son, tar Ditt skydd Du från mig?
Jesus, Ditt röda hjärtblod, det blida,
gifvit mig fri. Min tröst förblifver
evigt Din kärlek, som alla till lifvet
uppstå bjöd från den mörka döden.

86. Hör mig, hör, Du, för himlens och jordens
helga dygder den upphöjda bygden,
mångstora Drottning för mänskor och änglar,
Moder till Frälsarn, o folkens Hälsa,
stå mig bi, då jag stönar i nöden!
Ständigt då med hjälp till mig vänd Dig!
O kring oss svep Du frälsningens flikar,[1]
förande oss, Du vårt Hopp, till förlossning!

87. Mārja, pressande mjölk ur bröstet,
måtte Du stå för Ditt Barn, min Drottning!
Såren, som spikarna sargande skuro,
Son af den Prisade, Fadren visa!
Eder tjänare, alltså jag bidar,
inga kval skola längre betvinga,
sedan på misskundens sötma spridas
slika bevis genom himlarnas rike!

  1. Den skyddande frälsningsmakten hos Maria liknas vid en skyddsmantel.