lagen. Detta måste anses såsom en mycket betänklig brist i Swedenborgs system, som likväl innehåller några sunda tankar, som sedan blifvit genomförda af andra. Detta gäller särskildt åsikten, att planeterna ha sitt upphof från solen och således ursprungligen tillhöra solsystemet, hvilken tankes upprinnelse eljest vanligen tillskrifves Kant, som i hög grad berömmes därför.“
Swedenborgs framställning af sitt kosmologiska system är gifvetvis, hvilket äfven Arrhenius betonar, säregen för uppfattningen om universum hos den bildade världen på hans tid. Den afviker i flera punkter från vår tids åsikter. Men den grundtanke, som besjälade Swedenborg vid hans forskning och som går ut på, att världen är enhetlig, trots all synbar splittring, att det immateriella står bakom det materiella och uppbär detta, är för visso en framtidstanke, som en gång genom “naturkunskapens själfbesinning“ skall blifva erkänd. På senare tid har, särskildt genom Arrhenius’ införande af strålningstrycket såsom drifkraft för lifsfrönas transport genom världsrymden, evighetsbegreppet lagts in i det fysiologiska lifvet, som därigenom blir lika evigt som materien. Arrhenius förfäktar med framgång denna teori, som aflägsnar frågan om lifvets själfalstring genom fysiska och kemiska krafter, men därmed har vetenskapen i grunden icke kommit lifsgåtans lösning ett enda steg närmare. Lifvets spridning genom världsrymden är blott en transportfråga, men Swedenborg betonar i en af sina religiösa skrifter, att i evighet är något annat än af evighet. Det förra uttrycket ger en oändlig tidslängd, det senare ett väsen hos lifvet. Därför är ett studium af de Swedenborgska skrifterna
