46
eller korrespondenslära, hvarpå han grundar sin naturfilosofi, något berörts. Han utvecklar detta ämne i en mängd af sina arbeten, exempelvis “Himmelen och helvetet“, där det på ett ställe heter: “Hela den naturliga världen motsvarar den andliga världen, och icke allenast den naturliga världen i allmänhet utan äfven i enskilda ting. — Man bör veta att den naturliga världen uppstår och äger bestånd ifrån den andliga världen, alldeles såsom en verkan ifrån sin verkande orsak. — Huru beskaffad motsvarigheten är, kan ses på människan utaf hennes ansikte. Uti ett ansikte, som icke blifvit lärt att hyckla, framställa sig alla sinnets böjelser att ses i naturlig form såsom i sin afbild — därför kallas ansiktet själens spegel (index animi = “sinnelagets angifvare“) — således hennes andliga värld uti hennes naturliga värld. — Härutaf kan jämväl ses hvad den invärtes människan är, och hvad den utvärtes är: att nämligen den invärtes är den, som kallas den andliga människan, och den utvärtes den, som kallas den naturliga; samt äfvenledes att den ena är åtskild från den andra, såsom himmelen från världen; såsom ock att alla ting, som ske och uppstå uti den utvärtes eller naturliga människan, ske och uppstå af den invärtes eller andliga.“
Med utgångspunkt från denna tudelning i en inre och en yttre natur hos människan kommer Swedenborg fram till sin andeteori. Alla människor bära inom sig ett: ofullgånget foster, som först i döden är redo att födas, och döden är därför en födelse till ett annat lif. Det ofullgångna fostret är människans eget jag, sådant det inneslutes i form af en andekropp — uttrycket be-
