gagnades redan af Paulus — innanför den köttsliga kroppen, som i döden aflägges. Samlifvet mellan människorna på jorden kan antingen hufvudsakligen bestå i umgänge mellan de köttsliga intressena eller också i samlif mellan andekropparnas intressen. I förra fallet uppkomma laster och ytliga intressen utan rot i den inre människan, vänskapsband, som utan saknad slitas, kärlekslycka, som icke når öfver det förgängligas horisont, o. s. v. I senare fallet uppkommer ett inre samlif, ett osynligt rike af lefvande krafter i människornas själar, och detta personligheternas eller andekropparnas samlif, som möter oss i all äkta, oförgänglig vänskap och kärlek, i all ädel själfuppoffring, begagnar sig af den synliga kroppen och den synliga naturen endast som medel, ej som ändamål. Alltså äro, enligt Swedenborg, alla människor inifrån förenade genom sympati eller skilda genom antipati. På osynliga vägar, genom den enskildes eget tysta val, genom tankeöfverföring och viljeöfverföring från den ena människan till den andra, liksom genom ord och handlingar, växer två riken fram: det godas och det ondas, himmelen och helvetet. Människan bär inom sig det slagfält, där dessa välden brottas, och hon måste själf taga sig an ledningen å endera sidan. Hon kämpar för sitt eget sanna väl eller fördärf. Men icke nog härmed. Genom att de hemligaste tankar öfverföras till andra människor, för att icke tala om ord och handlingar, så blir människan medansvarig för det hela. Och detta gäller icke blott jordens mänsklighet utan äfven andra planeters. Det gäller till sist alla evighetens riken. Innanför den synliga världen finnes andevärlden, som ingår i
