Hoppa till innehållet

Sida:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
51

kärlek utan arbete för en högre ståndpunkt, dit man vill lyfta sig själf och andra. Alltså måste det alltid gifvas en lägre ståndpunkt. Sedan gammalt har den högre kallats himmel och den lägre helvete, hvilka sålunda förutsätta hvarandra. Den viljeriktning, som går från den högre ståndpunkten till den lägre, kalla vi det onda, den motsatta det goda. Men så har “helvetesdogmen“ kommit till och förstördt det sanna helvetet, som förvandlats till en brutal anstalt för ändlösa straff. Begreppet af evighet har utbytts mot i evighet, när det gällt saligheten, som därigenom blifvit viktigare än fullkomligheten. På samma sätt har evighetsbegreppet vantolkats, när det gällt helvetet, hvarigenom osaligheten trädt i stället för ofullkomligheten, de ändlösa straffen i stället för de uppfostrande straffen. För Swedenborg existerar inga ändlösa pinor. Ett sådant helvete vill han icke veta af. Men lika litet som någon annan logisk tänkare kan han få bort helvetesidén utan att också himmelen försvinner. “Gif blott, säger han, öfvervikt å ena sidan och intet motstånd å den andra, månne icke bäggedera skulle förgås“. Trots motsägelser, som för resten drabba hvarje tänkare, emedan lifvet själft är fullt af motsägelser, och en del dunkla uttryck i Swedenborgs helveteslära, måste man beundra djupet och klarheten i hans tankegång, att människan är i frihet genom jämnvikten mellan himmelen och helvetet.“ Det goda kan ej tänkas utan att ställas upp mot sin motsats.

Denna utläggning af Swedenborgs helveteslära är icke den gängse. Swedenborgs uttolkare bruka antingen framhäfva hans tro på ett helvete med änd-