förfinade själfviskhet. Siaren iakttar olika skaror troende med olika slags odödlighotshopp, som de fått uppfyllt, ty människan får till sist inom vissa gränser hvad hon vill och hoppas.
Den första skaran hade fattat himmelen som ett lycksalighetens sinnliga rike, där det skulle bjudas “festmåltider med Abraham, Isak och Jakob och efter måltiderna lekar och skådespel, samt åter igen måltider, och så i evighet“. Swedenborg beskrifver omständligt en sådan där from kärleksmåltid med icke mindre än 30 bord, de tre patriarkernas och de tolf apostlarnas samt lika många för deras hustrur. Sedan det glada gästabudet är öfver och man “ända till äckel proppat magen full med mat“, bjudits på lekar, danser och skådespel och hållit på därmed i några dagar och nätter, börjar “saligheten“ att tryta. De troende be att få slippa ut ur himmelen, och de fly »bort med flåsande andedräkt“. Sedan fingo de af en ängel veta, att nog finns det fester och gästabud i den sanna himmelen, men “himmelsk mat är i sitt väsen ingenting annat än kärlek“.
Den andra skaran af troende hade fattat himmelen som ett ärans och maktens rike, där de skulle få regera med Kristus i evighet, och “ängeln sade till dem: följen mig, så skall jag införa eder i edra fröjder“. Och nu målar Swedenborg med en humor, som han förgäfves söker dölja under allvarsminen, de troendes regentskap med Kristus. De få bestiga troner och högsäten och smyckas med all tänkbar grannlåt, och så börjar »saligheten». Snart märka de dock att de bestigit sitt högmods troner, när änglarna öppna him-
