för att upplysa jordens människor om hvad en sann könskärlek är, sådan den finnes i himmelen. Den första synen återger han med följande sköna skildring: »Och si då syntes från öfversta eller tredje himmelen en vagn nedkommande, i hvilken sågs en ängel. Men som han nalkades sågos tvenne däri. Vagnen blixtrade på långt håll inför mina ögon såsom en diamant, och för densamma voro spända fålar hvitglänsande som snö. De som sutto i vagnen höllo i händerna två turturdufvor, och de ropade till mig: Vill du att vi skola komma närmare? Men akta dig då att icke det skimmer, som är ifrån vår himmel, därifrån vi nedstigit, och som är flammande, må tränga för långt in. Ty af dess inflytelse upplysas visserligen ditt förstånds högre idéer, hvilka i sig äro himmelska, men dessa äro i den värld, i hvilken du är, outsägliga. Mottag därför hvad du får höra förnuftigt och framställ det sålunda till begriplighet! Jag svarade: jag skall akta mig; kommen närmare. Och de kommo och si det var en äkta man och hans hustru. Och de sade: vi äro makar; vi hafva lefvat saliga i himmelen ifrån det första tidehvarfvet, som I kallen guldåldern, och ständigt i samma ålders blomma, hvari du ser oss i dag». — Sedan följer en skildring af mannen och hustrun sålunda: »Ur hans ögon framtindrade ett af kärlekens vishet gnistrande ljus, af hvilket hans ansikte innerst liksom strålade, och af utstrålningen därifrån liksom blixtrade huden i de yttersta delarna. Däraf var hans ansikte en enda glänsande fägring». Om hustrun heter det: »Hennes ansikte syntes för mig och syntes icke. Det syntes som själfva skönheten och syntes icke,
