62
emedan denna är obeskriflig … Hennes ögon tindrade af hennes himmels ljus … Hennes skönhet var sådan, att ingen målare kan efterbilda och framställa densamma i dess rätta gestalt, ty det gifves ej något så skimrande i hans färg, det finnes intet så formskönt att uttrycka i hans konst. Håret var prydligt lagt i ordning och däri voro inflätade blommor af diademer. Hon hade halsband af pyroper, och därifrån hängde ner en rosenkrans af krysoliter. Armbanden voro af pärlor. Hon var klädd i en skarlakansfärgad toga och under denna en bröstklädnad af purpur, hopfäst framtill med rubiner, och färgerna skiftade allt efter blickens ställning till mannen».
När de älskade talade, så talade han liksom genom henne och hon liksom genom honom, »ty sådan var föreningen af andesinnena». Och då, säger Swedenborg, »hörde jag ljudet af den äktenskapliga kärleken», hvilken han anser »nu för tiden vara så sällsynt, att man icke vet huru beskaffad han är och knappt att han finnes». Ty denna kärlek hör till den himmel, där det finnes »jungfrur af sådan skönhet, att de kunna kallas skönheter i sin rätta form, samt unga män af sådan sedlighet, att de kunna kallas sedligheter i sin rätta form», den himmel, där »mannen är man och kvinnan kvinna med alt den fullkomlighet i form, hvari de skapades».
Med förfäran såg Swedenborg könslasten härja hans tids människor, och därför kände han det som sin mission att förkunna en ny lära om könslifvet. Som blomman vänder sig efter solens gång, så skall människans könssinne vända sig efter kärlekens sol, som
