intresse kommit att studera äfven vetenskapsmannen Swedenborg och publicerat en del af hans litterära kvarlåtenskap med vetenskapligt innehåll. Det blef, liksom så ofta när det gällt att gifva stora svenskar den förtjänta hedern, utlandet, som måste åtaga sig vården om ett förgätet namn. När främlingarna gräft Swedenborgs storhet upp ur grafven, återtogs han af fosterlandet och fördes våren 1908 i triumf hem från sin tvåhundraåriga landsflykt. Den svenska flottans vackraste fartyg sändes till England att hämta de benknotor, som funnos kvar af den stoftföraktande siaren under ett kyrkgolf i London.
Kring Swedenborgs hemkomna stoft uppblossade genast en skarp täflingskamp om besittningsrätten. Varnhems kyrka, där siarens fader är begrafven, och Uppsala domkyrka, där hans moder hvilar, ville båda rå om de värdefulla benrelikerna. Så kämpa också två tämpel om hans ande, vetenskapens och religionens. Båda vilja numera ha företrädesrätten till namnet Swedenborg — det är sista kapitlet i hans motsvarighetslära, enligt hvilken allt, som gäller om stoftets värld, motsvaras af något, som gäller om anden. Sedan hedentid är Uppsala, där de gamle lade upp sina offer, där rikets konungar gjordes till Herrans smorde och där ännu kyrkans främste prelat residerar, hufvudplatsen för svenskarnas religion, och dit fördes efter en tids betänkande Swedenborgs stoft. För visso var det en rätt lösning af den symboliska tämpeltvisten. Både religionens och vetenskapens helgedomar, där sanningens Gud tjänas lika troget fast efter olika ritual, ha för visso rätt att hysa den store svensken, men på frågan
