bröllop. Då Emanuel föddes var Jesper Swedberg regementspastor vid Lifgardet till häst i Stockholm, där han ofta höll katekesförhör med manskapet och genom en slags “fälthögskola“ gjorde flertalet läskunnigt. Genom sin öppna och fasta karaktär vann han Karl XI:s förtroende, blef hofpredikant, sedermera pastor i Vingåker, teologie professor och domprost i Uppsala samt till sist biskop i Skara. Swedberg var en varmt religiös natur och det berättas, att en egendomlig räddning ur en hotande lifsfara, i hvilken han råkade vid sex års ålder, hos honom väckte en fast tro på försynens ledning. Under sin läraretid i Uppsala var hans inflytande på den studerande ungdomen af så genomgripande betydelse, att det bullrande och utsväfvande lifvet i universitetsstaden antog mycket bättre former efter hans ditkomst. Det är sålunda tydligt, att fadern gifvit sin Emanuel ett godt karaktärsarf, hvilket också kom att af den store sonen väl förvaltas.
Om Swedenborgs mor Sara Behm (1666—1696), dotter till assessorn i bärgskollegium Albrekt Behm, äro underrättelserna mycket sparsamma. Hon skänkte sin man nio barn, af hvilka Emanuel var det tredje i ordningen, och dog i Uppsala redan när sonen var åtta år. Hon tyckes ha varmt delat sin mans intresse för den rikt begåfvade gossen att döma af ett bref, som Swedenborg år 1769 skref till sin vän doktor Beyer i Göteborg, i hvilket det heter: “Vill här berätta huru min första ungdom varit. Ifrån fjärde året till det tionde har jag jämt varit i tankarna om Gud, saligheten och människornas passiones spiritualis (andliga böjelser) och åtskilliga gånger upptäckt hvad min fader
