6
Ibsens barndom och ungdom är icke utan sina äfventyr, icke utan sitt lilla stänk af sagopoesi. Den store diktaren föddes af tvänne till sinnesart och naturanläggning olikartade föräldrar, fadern var en glad, kanske något oförväget glad köpman, som skämtade på allas bekostnad, modern en kvinna med känslighet, med en böjelse för melankoli, som med tiden utvecklade sig till människoskygghet.
Sonens själsbeskaffenhet blef en blandning af dessa bägge temperament. Att den moderliga fallenheten för beklämdhet och ängslig spökrädsla tidigt hemsökte honom, visar en beskrifning, han lämnat af sina intryck som liten gosse från föräldrahemmet i Skien. Den starka forsen i närheten, som dånande lät sågverken gå, väckte i hans lättrörliga inbillning föreställningen om jämrande kvinnoröster, och långt senare, när han hörde talas om giljotinen, som kapade hufvudet af människor, kom han ihåg dess evigt susande sång, dessa sågblad, som gnissla och gnissla. Bredvid hans hem reste sig kyrkan: »allt är arkitektur, intet landtligt friluftslandskap», säger han, och till höger om kyrkan står skampålen, till vänster rådstugan med arrestrum och »dårekisten», ett rum längst nere i rådstugans källare, som förr i tiden skulle ha användts som cell för vansinniga. Det är, som om diktaren fann ett nöje i att visa barndomsintrycken som ett slags nattmara. Och han berättar, att där fanns en glugg uppe i kyrktornet, dit hans längtan vandrade, och dit ledsagar honom en dag barnjungfrun. När modern får se honom i gluggen utan att se barnjungfrun bakom honom, blir hon vild af förskräckelse. Hon tycks ha fallenhet att tro på allt, som är olycksdigert.
