Något af moderns natur visade diktaren redan tidigt prof på, också han har anlag för människoskygghet. Systern berättar, att han som barn stängde in sig i ett krypin bredvid köket. De yngre syskonen, som ej kunde förstå sig på denna osällskaplighet, bombarderade hans tillhåll. Då råkade han i vrede, störtade ut för att förfölja dem, men ingen var rädd, han var ingen slagskämpe. Kanske har grämelsen öfver denna fysiska svaghet afsatt sig i teckningen af bisp Nikolas i »Kongsemnerne».
Ibsen var alltså redan som barn sysselsatt med sina egna funderingar, föga populär bland lekkamraterna. Lustigt nog är det att erfara, huru han redan tidigt började leka häxmästare, nämligen så att han gjorde föreställningar med trollkonster, där äfven äldre personer med stor andakt åskådade den magi, han bjöd på. Men det har, innan Ibsen var så långt kommen, inträffat ett stort omslag i familjens lefnadsvillkor, emedan fadern, när Ibsen var åtta år gammal, måst göra konkurs, och familjen hade måst flytta ut på landet i en liten enkel landtlig stuga, som räddats undan skeppsbrottet. Det återstod nu för den unge Ibsen intet annat än att ge de förra drömmarna att bli konstnär på båten, för att själf förtjäna sitt bröd. Då kom han till Grimstad som apotekarelev vid sexton års ålder.
Den unge Ibsen diktade sin Catilina vintern 1848—49, tjuguett år gammal i Grimstad, sysselsatt med förberedelserna till sin studentexamen. Den gamle Ibsen har utgifvit andra omarbetade upplagan af detta ungdomsarbete, och det är icke utan, att han ej ser det i den idealiserande belysning, som ungdomsintrycket förlänar allt, hvad därmed har samband. Han erinrar
