98
bör skänka oss, blir på betänkligt sätt upphäfd. Men de stora scenernas makt och kraft är, som redan sagts, ett vittnesbörd om, att diktarens förmåga är oförsvagad.
Det är en hopplös sak, för hvilken Julian kämpar. Redan när han som den nye kejsaren mottages af folket märker man, huru föga folkandan möter honom, när han vill återinföra det gamla offrandet. Det är en viss främmande undran, som bemäktigar sig äfven »fördettingarna», de omvända hedningarna. När han som öfverstepräst vill ingjuta nytt lif i de gamla formerna genom offerbruk och själf, fastän kejsare, offrar åt Apollo, Helios, Fortuna, väcker detta ingen entusiasm. I Antiokia misslyckas han likaledes. Antingen mötes han af slafvisk underdånighet under hans härskarvilja, när den smickrande hopen vill fånga en och annan brödsmula från det rika kejserliga bordet, eller träffar han på det fanatiska motståndet hos de kristne. Eller också, hvilket är det värsta af allt — påträffar han ett hånfullt tvifvel hos visdomsälskarne, hvilka för längesedan vuxit ifrån tron. Dessa se i de gamla gudasagorna blott en poetisk omklädnad för vissa idéer, sagor, som icke böra tagas efter ordalydelsen. Och just detta sista — fritänkarhedendomens motstånd — är väl det mest förfärliga för Julian, så att han allt mer börjar bli en hemlig tviflare, en hemlig fritänkare på den tro, han själf förkunnar, den gamla skönhetsdyrkan. Han ser dessa Venusdyrkare och dessa rusiga backanter, som åtfölja hans festtåg, det är icke dessa, som han räcknat på som anhängare af sin förfinade hedendom, ej heller denna här af ögontjänare, som i ämbetsjägarafsikter omsvärmar honom. Han försöker att i stället
