för njutningskulten anlägga Diogenes’ trasiga mantel, det misslyckas, allting misslyckas, han bevittnar, huru diktaren Herakleos gör narr af allt detta som teatraliska galenskaper. Och inför de envisa galileerna — de motspänstiga kristna — blir han alltmera vred. Han hade vid sitt tillträdande till makten hållit ett slags inträdestal, ett programtal. Julian är stark som talare och som afhandlingsförfattare — han är angelägen om att fånga folkets eller, rättare sagdt, den bildade publikens öra. Han har förkunnat allmän religionsfrihet — tolerans är hans valspråk. Inom kort gör honom det förbittrade motstånd, han möter hos de kristne, till tyrann. Skulle han tåla denna fria mening, som upproriskt fanatiserar mängden mot honom? Hans sinne blir grymt och förbittradt, han finner toleransen opraktisk, han tänder kättarbål för att förbränna motståndet till stoft och aska. Hvarje för honom obehaglig sanning ökar hans skuldbörda af ansvar och på samma gång känner han, att han har makten — när han har segrat förr, skall han segra än. Alltmera går förvandlingen af hans karaktär framåt, det vill säga nedåt. Han mäste känna sig som segrare, om han ej är det. När han träffar Libanios, vältalighetskungen, ger han honom i uppdrag att författa ett loftal öfver honom. Han befaller, att de kristnes heliga böcker skola brännas. Han skall utrota denna villfarelse från jorden. Kvinnornas kor svarar:
ordet skal stå.“
Själfförhäfvelsen växer sig allt starkare hos Julian. Han vill efterlikna Alexander och drar så ut på tåget
