102
vill han uppta striden mot galileern och upprätta hedendomen. Men Maximos svarar honom, att på denna grund skall han icke kunna bygga det tredje riket. De store världsomhvälfvarne ha velat och talat i eget namn, så förkunnade Kristus, att han var Gud själf, han var den nye lagstiftaren, därför att han var själfviljande, förkunnade ett nytt bud. Och Maximos har rätt, förkunnelsen lydde här: »I hafven hört, att det var sagdt de gamla … men jag säger Eder» … omöjligheten att blåsa lif i former, som förlorat sitt lifsinnehåll, blir också innebörden af Julians fåfänga strid. Han känner själf, hur han måste plåstra och lappa på denna hedendom, han skrifver afhandlingar för att sätta nya klutar på det gamla klädet, han nedsjunker oupphörligt till att blifva advokaten för en sjuk sak, än utmönstrande sagostoffet ur myterna, än uttydande dem i filosofisk anda. Han är äfven därför icke mannen, att han är en lärd, han har denna för en handlingens man farliga kritiska världsbeläsenhet, om vi så få säga, som snarare skadar än gagnar kämpen för ett praktiskt mål, där en viss fanatisk partiskhet för hans egen sak är bättre än denna teoretiserande opartiskhet, som grubblar öfver motpartens möjliga förtjänster. Och hvad menar då Maximos med denna fredsfurste, frågar han honom. Kan någon förlikning finnas mellan Cæsar och galileern, mellan det jordiska, som kräfver sin rätt och det himmelska, som kräfver allt, mellan kejsarens makt och Guds makt. En försoning måste finnas, blir svaret, fredsfursten skall vara »Kejsar-Guden, Gud- Kejsaren». Men hvad betyder detta? frågar Julian otåligt. Logos i pan, svarar Maximos, ordet i världsalltet. Idel gåtor och talesätt, anmärker Julian. Ville
